Kina wannabes – eller varför är vi så %”/ tysta?
Den här veckan har jag stött på saker som får mig uppgiven men allra mest rädd för att inte säga skräckfylld. Ni som följer mig har förstått att samhällsfrågor i allmänhet ligger mig närmast hjärtat, och då i synnerhet ”storebror ser dig” – fenomenet, det vill säga samhällskontrollen. Det beror på, tror jag, att jag så länge jag kan minnas prioriterat och värnat om min och andras frihet.
En av mina första berättelser jag skrev handlade om djur som var instängda på zoo och hur de tog sig ut och skapade sig frihet. Då var jag sju år. Min allra första utgivna roman nästan femtio år senare, handlar om en människas frigörelse och allt jag skrivit där emellan går under samma eller liknande tema. Jag ska uttrycka det enkelt jag avskyr två saker: att bli begränsad och instängd, och bli kontrollerad. Det var tre saker, men okej, tre saker då.
Ni vet säkert av egen erfarenhet känslan när en partner smygkontrollerar dig med att undanhålla kärleksbetygelser alternativt går igenom din telefon. Den är obehaglig. Eller när arbetsplatsen, som en kollega till mig i en annan stad/skola uppgav, att rektorn hade numrerat anställdas bilar kopplat till bilparkering så att hen kunde se vem som kom i tid och inte. När jag upplever och hör sådant blir lite uppgiven, men i någon mån tillhör makt och kontroll livet här på jorden. Så i någon mån har jag accepterat det, men inte mer.
Även om ovan nämnda exempel kan leda till oerhörda tragedier, kontroll leder ju ofta till våld menar jag, så vänder jag ner blicken i telefonen, scrollar och tänker att det är ändå värre i Kina ändå. I alla fall med samhällskontrollen. Som de flesta vet vid det här laget använder Kina flitigt AI för att kontrollera sin befolkning, och inte bara sin befolkning på gräsrotsnivå, de kontrollerar även polischefer och jurister, så chefer blir också kontrollerade. Ansiktet i Kina är ju som vi vet ett tumavtryck. För mig är det en skräckfilm eller värre egentligen, blir nog hellre jagad av Michel Myers men tänker att; ja ja, det där är Kina det, och fortsätter scrolla telefonen tills jag stöter på en artikel i tidningen Chef och vaknar ur min Törnrosasömn. Astra Zeneca registrerar sin personal genom in- och utloggning för att se när de kommer och går. Telia registrerar kundservicepersonalen genom tangentbordsinmatning av samma och andra anledningar. Det låter kanske värre än vad det är, tänker jag men hinner inte tänka tanken ut förrän jag läser att syftet är att man genom all cookie-information, tryck och inmatningar vill se mönster som kan förutspå när folk kommer sjukskriva sig, vilka åsikter de har och när du söker annat jobb. Detta har redan ett namn ; ”arbetsrelaterad övervaknings-tech”, storebror ser dig verkligen. Du var långt före din tid, Orwell, långt före din tid. Detta gör vissa upprörda, skriver tidningen Chef. Det låter som vi är drogade om vi bara blir ”lite upprörda” och Kullberg som skrivit artikeln ger för mig helt fasansfulla exempel på tjänster företagen använder och ett av dem är Hubstaff, den kontrollerar varje minut av din dag som medarbetare. Då börjar jag nästan gråta. Hur hamnade vi här? Hur kommer det sig att detta smyger sig på oss? I alla fall mig? Varför är corona farligt och inte detta? Varför skriver inte tidningarna stora rubriker? Varför är vi så jävla tysta?
Mitt uppvaknande är svårt. Jag känner mig dum som inte förstått men mest som ett instängt djur försöker jag febrilt hitta en utväg: jag tänker på min elefant och rådjur jag skrev om som barn (intressant kombination för övrigt) som tog sig ut mot alla odds. Jag måste ut ur det här. Det måste finnas fler än jag som inte pallar att vara en del i ett världsomspännande storebror och som inte är bara ”lite upprörda” över intrånget och övergreppet i min privata sfär som absolut ingen har rätt till mer än jag.
Jag tröstar mig med att vi inte ännu kan tankekontrollera genom maskiner men så landar tanken att hur långt är det från att vi kontrollerar våra arbetstagare till att vi i som Kina kontrollerar hur vi slänger sopor eller möter upp en sotare? Förr var detta en trevlig del i vardagen, ofta klämkäcka män och kvinnor som sköter grundläggande ovärderliga saker, nu är det mest otrevligt. Folk ska in i ett Excel-ark och borta är tiden då man kunde göra överenskommelser och samarbeta. Nu gör man som de säger för annars så är det straffavgifter och sura miner från kundtjänst. Kundotjänst, förlåt. Fler exempel kan vara detta att tampas med Försäkringskassan när man är sjuk och ska förstå alla regler och möta dem som inte tror på dig och inte läkaren heller, måste vara ett helvete. Vi är inte bara rädda, vi är också relativt maktlösa mot Excel-monster och Androida living dead. Vi talar med Siri och får svar därefter, och detta påverkar våra hjärnor. Vi sänker kraven på ett friare och lättare samhälle. Vi får till och med veta att frihet är AI. Vi kan bli såå mycket friare då om AI hjälper oss. Hjälper vem till vad?
Ekonomiskt då? Så länge man är ekonomiskt fri, har man ju ändå en viss frihet, tänker jag. Vi har det ju ändå ganska bra materiellt i Kina och i Sverige. Man har sin lilla lön man kan överleva på men vissa ser hur maktlösa vi är där också. Bankerna kan skamlöst dra in, lyssna på detta noga och läs det högt, femtio miljarder på räntor på tre månader och detta utan att dö i floder av ångestskam, när spararna inte ens får skälig ränta på i en och samma banker. Spararna sitter där med mössan i handen och är blåsta. Blåsta på våra surt förvärvade pengar och högerspöken tycker att sosseidioter inte fattar. Nä, det går faktiskt utöver mitt förstånd hur (¤”/ man kan vara så gemen. Alltså, en svordom är på mina läppar, som ni förstår, men jag ska göra som jag själv lär om dagarna, undvika fula ord i formell text.
Myndigheterna och kapitalet sitter i samma båt och det är, som vanligt, inte de som ror, som ror så att svetten lackar. Det är vi andra som snällt jobbar på låsta av lån och höga räntor som bankerna äter gott med på Riche, och vi är så tysta. Vi är som kineserna rädda, vi tittar ner i vår telefon och tänker att man inte ska vara så negativ, men ju mer vi blundar desto mer likes vill vi ha, istället för rättvisa. Vi äter hellre smulorna för att det är så jäkla besvärligt och riskerar så mycket att säga ifrån och det är mer än begripligt, då vi inte ens vet var vi ska börja i vår protest. Jag menar vem bryr sig idag om vi står med plakat utanför vad? Utanför Siri?
Att slåss för sin frihet kräver stora offer vi sällan är beredda att försaka, men vissa av oss gör det för att de förstår hur otroligt viktigt det är. Är det någon gång man får känna på motståndarsidan som smyger sig på, lurar eller helt enkelt hotar så är det när man kräver sina rättigheter, och värre blir straffen. Är det inte i frysboxen man sätts så blir man ”den där”. Vi är insnärjda i en väv av illusion av att vi lever i den värld vi vill ha. Ja, det har konstaterats nu flera gånger men vad ska man göra?
Här kommer det sista dödande slaget. Vi har inte så mycket att göra. Vi kan inte förändra för fällan har slagit igen.
Nä, jag ska återta mitt nyktra jag och undvika att falla i förtvivlan. Hoppet är det sista som lämnar människan. Jag tror faktiskt inte att det finns någon annan utväg från detta än att gå inåt. Vi vill rädda världen säger vi men vi måste nog rädda oss själva först. Vi kan inte sälja vår själ till AI. Jag gillar tekniken. Jag är inte fientlig. Älskar nya tekniska prylar. Men AI kan inte kontrollera oss. För precis som Kullberg skriver i Chef så kommer även cheferna sitt inflytande och bara bli en del i ett AI-maskineri. AI tar inte över, vi säljer oss åt AI, det är det som är problemet. Vårt inre levande är att vara människa och vi behöver stå upp för det levande innan det på riktigt är för sent.