”Varje steg jag tar…”
Mina barn var hos dagmamma när jag arbetade eller studerade. Det är länge sedan nu. Sådär en trettio år sedan. En svägerska till den här dagmamman genomlevde en mors värsta mardröm – hon dödade sitt eget barn av misstag. Hon skulle backa med bilen och såg inte vem som stod i vägen. Jag kunde inte föreställa mig hur man skulle kunna klara av att fortsätta leva efter något sådant. Bara att vakna dagen efter och uppleva de där sekundrarna av glömska för att sedan slås av vad som hänt verkade för mig omöjligt. Livet skulle inte vara värt att leva och självförebråelserna omöjliga att överkomma. Hon som begick det här ödesdigra misstaget överlevde den sorg, självförebråelser och förtvivlan som man som utomstående bara kan föreställa sig, och som i någon mån och på en eller flera nivåer blir livslång.
Med tiden förändrades min reaktion på den här typen av katastrofer. Livet har lärt mig att vi människor alltid klarar av mer än vi tror. Vad vi föreställer oss att vi inte klarar av är ju mest en fantasi i grund och botten, när vi väl ställs inför något så har vi inget val, mer än det att antingen genomleva det eller lägga oss ner och dö. Ibland lägger vi oss ner för att dö, för att påfrestningarna blir för många, för stora och glädjeämnena för få. För det är faktiskt inte alltid vad vi gör det till – livet alltså. Men vår natur är extrem anpassningsbar till rådande förhållanden, och redan när vi föds så är vi förberedda på det som komma skall. Vi överlever det mest fasansfulla och får vi läka kan vi vara fungerande igen, det är egentligen en typ av magi vi kanske tar alldeles för given, och kanske ser vi därför inte lösningen på världsproblemen?
Vi lever i en orolig tid. Klimatet, elen och räntan oroar oss under tiden något mycket värre sker – ungdomar skjuts ihjäl på Sveriges gator varje dag nästan. För några dagar sedan hände det i Kalmar. Storstadsproblemen kommer allt närmre, snart är de vid min dörr. Våld, konkurser och fattigdom spås öka 2023. Vi är i kris.
Ibland för krisen oss människor närmre varandra, för ofta är det i den vi upptäckter vad som är viktigt i livet. Det är där vi hittar vår inre styrka och inser vad vi faktiskt klarar av. Ingen som gått igenom helvetet och kommit ur det vill vara utan erfarenheten det gav. För vi blir faktiskt i de allra flesta fall klokare av smärtfyllda upplevelser. Smärtan är visdomens väg. Vi vill såklart gärna ha erfarenheten så utan att behövt uppleva förlusten, ångesten och förtvivlan, men när vi väl har den i vår hand så är vi rädda om den och vi är både nöjdare och tryggare. För i det till synes meningslösa finns meningen, svaren och förklaringarna. På ett eller annat sätt ökar mörkret vår kontakt med livet och det levande; och vår kontakt med de som vandrat vägen före oss. Vi människor behöver den kontakten för att inte känna oss avskurna och utelämnade till en oändlig tom rymd, utan mening. Det är givetvis inte lätt och det tar inte sällan lång tid.
Det blir heller nästan aldrig som vi tänkt, ibland blir det bättre än vi tänkt, ibland okej. Men vi behöver då också ha i åtanke att det blir nästan aldrig som vi tänkt ens om vi får som vi vill, för vi vet inte riktigt vad vi vill, behöver och önskar. Det är något vi ständigt behöver kalibrera och ompröva. Vi gör det i stort och i smått ställer om vår kompass när vi gått vilse, men ibland behövs det en kris för att vi ska ta oss tiden och för att förändringen ska gå på djupet. Efteråt är vi nya och på samma gång återerövrat oss själva. Det här upprepas i varje människoliv på olika scener med olika skådespelare världen över och i generationer, och nästan alltid klarar vi av det. Hur svårt det än är. Därför har jag tillit till människan.
Jag har en tillit till människan. Jag tror att hon är den som är mest anpassad till att klara av en miljökris. Ja, jag är medveten om att det är människan som ställt till den. Vi är ur kurs och vet inte längre vad som är vad, vad vi vill och vart vi ska. Vi kanske inte behöver slänga ut nya kök, ägna oss åt förströelse och shoppaholic-kultur. Vi kanske behöver komma ur ett ”Jag vill bli road-beroende”. Vem vet vad vilka vi kommer vara efteråt?
Om vi människor får vara människor, på ont och på gott, då ökar vi chanserna att vi kan ta fram vår styrka vi bär med oss, bara för att vi är människor. Men ska vi degraderas till maskiner i ett teknologstyrt samhälle så minskar möjligheterna, och människan försvagas. Allt mer pekar åt att vi likt vi pluggar in kontakten i en dator ger människor med psykisk ohälsa tabletter istället för kärlek, vi förväntar oss allt oftare att personal på en arbetsplats ska fungera som androider och kan föras in i mallar, styrsystem, matriser, kvalitetsgranskningar och andra formulär. Allt mänskligt räknas om inte svagt så opålitligt.
Men sanningen är den att allt mänskligt bär en inneboende styrka som överträffar vår föreställningsförmåga. Såklart människor tror att vi är kungar här och inte behöver styras av någon naturmakt, så blir det en storm och vi påminns om hur små vi är. Ja, det är så. VI har också förstört naturen, ja. Men den moderna människan har bebott den här planeten i minst 200 000 år. Vi har uppfunnit atombomber och skjutvapen, men också elden, förståelsen, empatin och vi bär en inneboende kärlek vi gärna vill dela med oss av. Vi vill men kan inte alltid hitta rätt väg. Men hjälporganisationer, stödet för Ukraina, protester mot det som skadar oss ägnar vi oss också åt. Vi ger aldrig upp kampen mot det som är ont. Vi för facklan vidare i generation efter generation. Vi får inte glömma det.
Vägen är inte rak, det är inte det jag menar. Men jag tror som Klara Zimmergren, ”…att människan är mer hållbar än vi tror…”. Gemensamt och enskilt har vi påverkat världen och skapat under, vi lever ju i ett under, ett överflöd i västvärlden som var otänkbart bara för femtio år sedan och tar det för givet och behåller vi vår tro på människan kan vi skapa fler under. Det här paradiset har ett pris och det är det vi betalar på nu och vi är många som vaknar och ser. ”Varje löv är ett öga…”