Prinsessan på ärten eller inte?

Något jag inte kan bestämma mig för är om vi i vår tid är Prinsessan på ärten eller inte. Kanske det självklara svaret på frågan är att vi sällan kan göra ett omdöme om vår samtid. Det är upp till efterkommande att avgöra.

Men visst känns det märkligt att vi klagar över sämre tider, med inflation, krig och virus, för att vi inte kan shoppa som tidigare, bo kvar i miljonvillorna eller sluta köpa kava till vardags. När vi inte förstår att vilken katastrof som helst kan drabba oss när som helst och vi litar på att samhället ska ta hand om oss. Då kan jag tänka att det inte bara är barnen som curlade utan hela den svenska vuxna populationen. För vi var bättre förberedda på krig och elände, på att tillgång till vatten, sjukvård, mediciner plötsligt stryps vid mitten av förra seklet, och insikten fanns att shoppa då är ett något mindre problem än om man inte får sin medicin, som man kanske är beroende av för att överleva. Man var verkligen överlycklig när man kunde få en riktig kopp kaffe efter freden 1945. Lycka har så väldigt lite med stor framgång att göra.

Jag säger inte att jag själv är väldigt medveten, jag säger bara att det kollektivt finns en Prinsessa på ärten inom oss. Speciellt från 1980-talet och framåt. Då började resan mot att allt ska vara perfekt, perfekta hemmet, äktenskapet, bilen och cykelfester med endast gräddan inbjudna. Du kanske tänker att den tävlan har alltid funnits, ja det har alltid funnits statustänk så länge människan funnits. Men inte så vi totalt glömmer att vi också faktiskt kan bli lyckliga utan perfektion. Perfektion är ett bländverk, för att man ska få sälja nya kök hela tiden. Perfektion existerar inte på den här planeten. Men vi har köpt idén i tron att det är så vi ska anpassa oss och bli lyckliga ever after…

Samtidigt är vi inte Prinsessan på ärten. I ett annat hänseende lever vi fattigdom. Psykisk ohälsa rakar i höjden och det går allt fortare. Folk mår otroligt dåligt i en tid då vi har allt i princip. Jämfört med 1945 så levde en stor del av befolkningen i ekonomisk fattigdom. Frågan är varför vi mår sämre psykiskt när vi får det bättre materiellt. Såklart mådde inte alla bra på fyrtiotalet. Mörkertalet var stort, att ta självmord var en skam. Men vi behöver inte gå in i detaljerna. Rent generellt så ökar psykiskt ohälsa med att materiellt välstånd. Det är klurigt. Låt mig först specificera vad jag i det här inlägget menar med psykisk ohälsa. Jag menar depression och ångest och självmordstankar.

Jag är ganska övertygad om att vi förlorar en stor del av livets mening när vi har allt serverat. Människan har ett stort begär efter mening. Så fort vi får mening med livet blir vi nöjda. Inte alltid lyckliga men nöjda och trivseln ökar. Den är specifik för varje individ och mättas inte med cykelfest utan endast med hjälp av en inre examination och självkännedom, samt lite tur att hitta det som är ”vägen”, just för mig.

Vi behöver heller inte kämpa för något och det ger oss liten tillfredställelse. Så tror jag faktiskt också att vi blir tokiga av den ytlighet som spridit sig. Även i P1 och Nyhetsmorgon ska det tramsas och inte bara det. Jag klarar lite trams, men det som är värre är att varje djup fråga behandlas med sådan ytlighet att jag får intrycket av att man antingen inte vågar gå på djupet, i rädsla för att inte hitta ut, eller är man rädd att skrämma andra. Alternativt hinner man inte mer än bara doppa tårna i allt. Jag vet inte. Men sorgligt är det och ännu sorgligare är att man stämplas som tråkig om man inte är djup som en vattenpöl. För att hitta sin väg måste man ner på djupet, tyvärr, och man måste göra det på egen hand.

Den här ytligheten mina vänner är en av de farligaste attityderna vi kan ägna oss åt för det leder till att absolut ingenting är på riktigt, eller i alla fall känns som det inte är på riktigt och vi ger fri lejd åt de som saknar moral. När bopålarna i ett ungt liv redan är svaga blir de inte starkare av att samhället är flytande och att bara enstaka nyhetsfrågor är viktiga en tid innan nästa tar vid. Vi får tycka vad vi vill, ja det är bra, men inte så bra om det inte finns moraliska krav på oss, som att ta ansvar. Vi skickas runt bland olika myndigheter där ingen tycks vilja ta ansvar. Det är ok att skapa ett självservicesamhälle, det vi ska göra allt själva utan att det märks på prislappen. Vilka affärsmetoder som helst är acceptabla bara för att stora bolag säger så och vi protesterar inte. Dubbla budskap behöver ingen heller ta ansvar för. Vi tycker såklart det är fel när man mördar varandra i förorten, men vi säljer spel till barn som lär ut hur man gör. Att äga en skola som rånar kommuner på pengar och ger sina aktieägare är ok, samtidigt som vi fasar över hur unga rånar gamla.

Ja, jag kan räkna upp flera sådana delar i vårt samhälle där vi aldrig samlar oss och undrar vad vi håller på med. På det sättet är vi inte bortskämda. Vi är inte bortskämda med tydliga ramar, klara budskap och enkla regler, framförallt inte av gemensam analys av läget, som är till för alla i ett samhälle. Vi lever i en otroligt förvirrad tid där låt-gå-politik är en del av oss och vår vardag.

Vi lever därför i en skräck vi inte märker, eller nja, inte kan sätta fingret på, snarare. Blir jag anmäld till soc för att någon stört sig på mig i sociala medier? Kommer mitt barn bli våldtaget och rätten beslutar att istället för att döma, analysera vad snippa är? Ska jag bry mig om mitt eget liv eller rädda planeten nu när den håller på att dö? Blir jag filmad som sjuttonåring när jag är full och filmen är kvar i all evighet? Ska det verkligen vara skottpengar på de som inte vill ta spruta i covid-tider? Eller är det helt ute redan att prata om det? Är det ok att hänga ut en brottsling på nätet? Är allt rätt bara för att vinden blåser åt ett visst håll eller är det masshysteri?

När saker förändras så här snabbt som det gör har vi liten marginal att anpassa och det värsta av allt: vi har mycket liten marginal att kunna ifrågasätta om det är rätt. Vi röstar fram folk som vi tror har makt men som har ganska liten makt. Makt idag har de som vi inte kan rösta bort, typ Google. Google har värsta kollen på oss. Varenda cookie avslöjar alla steg du gör varje dag på nätet. Bara det skulle man kunna göra ett inlägg om.

Ja, det är svårt att göra ett omdöme om sin egen tid men jag vågar säga att vi är Prinsessan på ärten som mår dåligt och behöver en djup mening med livet.