Statlig kanon och när 2+2=5

Den 8 november, skrev trettiofem författare på ett upprop om att staten ska utforma läslistor för våra elever i skolan och införa kanon. Precis, som artikeln anger, så finns redan en kanon. Den lär vi svensklärare oss utan och innan och den förmedlas på högstadiet och på gymnasiet med jämna mellanrum. Artikelförfattaren menar vidare att poängen är ändå inte att slå in öppna dörrar, även om det kan se ut så, utan att mjuka upp oss protestlystna för att sedan kunna använda denna kanon i medborgartest och således förvandla kanon till ett ”dött repressivt instrument”. Ingen frågar sig dock om det som kommer före böcker, alltså läsförmågan; att vi idag har svårt att ta till oss föråldrad litteratur som klassikerna, vilket vår kanon till större del består av, och litteratur över huvud taget. Läsförståelsen svajar, och kanske är det just det man vet, begränsande beslut tar man alltid till en början om sådant som få bryr sig om, men jag ska inte bli konspiratorisk.

Det är dock ingen är ingen hemlighet att unga och unga vuxnas språkliga förmågor har sjunkit och sjunker. Universiteten larmar, arbetsgivare larmar och SVT har gjort mer än ett reportage om hur läs- och skrivförmågan försämras i Sverige. Man börjar få svårt att skriva ett CV eller att klara sig på universiteten, man förstår inte frågorna och man har svårigheter att uttrycka sig i skrift, och nej, det är inte nysvenskarna som ställer till det i statistiken, det är genomgående. Grammatiskt kan det vara till och med svårt att skilja på om det är fel man gör för att svenska är ett andraspråk eller modersmål. Varför? Hur kunde det bli så här? Om du frågar mig så har en orm bitit sig själv i svansen.

Vi läser inte längre mer än korta meddelanden. Att läsa text i böcker, tidningar eller annan text som är längre än en reklamslogan gör att vi ökar vårt ordförråd, lär in grammatik och utvecklar där med vårt tänkande. Alla diktaturer vill bränna böcker av den anledningen, för att litteratur gör oss smarta, genomskådande mer empatiska. För när vi utvecklar vårt tänkande utvecklar vi inte sällan vår empati. Vi börjar uppleva så nära man kan det någon annan har upplevt. Man gläds eller sörjer eller räds med någon helt påhittad karaktär, och känslorna är äkta även om karaktären inte är det. Vi har känt det som kan vara sant. Täcker inte Netflix och Youtube detta? Nej inte helt, av den enkla anledningen att ord som formar berättelser ökar föreställningsförmågan eftersom det mediet inte har färdiga bilder, du måste skapa dem på egen hand, och det är just den träningen som är utvecklande.

Kunskap föder sedan kunskap men den vägen är knagglig, och här kommer det som är jobbigt och som vi helst vill slippa. Förströelse och slippa tänka med hjälp av något som är lättsmält är lättare, men om man härdar ut så är kunskap exponentiell efter en tid. Men först blir det besvärligt. Vi förstår och lär alltmer och alltmer. Vi vandrar tungt upp för kunskapstrappan som aldrig tycks ta slut. Vi stannar upp och tänker att vi inte förstår något alls och inte kan någonting. Det är då vi är på rätt väg, som bekant. När vi börjar ana ALLT det vi inte vet att vi inte vet. Det är som att plötsligt vara framme vid ett stup; alltså jag kan och vet ingenting egentligen, tänker man och där kommer nog kunskapens resa ta slut.

I den bestörtningen, över att man på ren svenska inte vet ett skit om nåt, så är det då resan tar sin början på allvar. Efter en tid börjar nämligen kunskapen ta sig in oss så lätt, likt kunskapens gourméer och man blir stinn, om än ännu förvirrad innan allt lägger sig på plats. Det är ju inte så att man ser eller märker det här, det är ju något omedvetet som sker i hjärnan. Kanske man accepterat en konstant förvirring till och med vid det här laget, men så börjar man se mönster och förstår hur saker hänger ihop. DÅ händer det plötsligt, den exponentiella kurvan pekar rakt upp plötsligt i ett aha!, och vi kan bli höga. Det vet alla som varit på en föreläsning som öppnar sinnenas dörrar, lite onykter kommer man ut, fnittrar och känner att WOW, fan det här fattar jag, JAG FATTAR.

Regeringen vill inte att vi går just den fria vägen som är kunskapens väg. De har aldrig velat det. Någonsin. Inte i modern tid i alla fall. En kanon eller kunskap i allmänhet är precis som sägs i författarnas upprop något levande, men oavsett politisk färg så är det tvärtom ett vanligt sätt att se på kunskap; som något dött som kan vägas, mätas och tryckas in i matriser och statliga dokument. Vi måste befria oss från detta ok och det helst igår. Vi/samhället behöver, som svenskläraren och debattören Filippa Mannerheim säger, först och främst återerövra vår förmåga att lära barn läsa och skriva för att ens ha en chans att frigöra oss. Vi behöver återinföra böcker, och då inte bara med läslov. Läslov är att bota cancer med Läkerol. Det har i årtionden experimenterats med skolan i form av otal nya läroplaner utan att någon egentligen förändring skett mer än ökade svårigheter att förmedla kunskap eftersom man velat trycka in det levande i matriser, formler, ramar, pekpinnar och inte minst utvärderingar till förb…och det har INTE hjälpt. Vi behöver återgå till den knaggliga vägen till kunskap, som befriar oss från oket och gör oss levande igen.

Ska vi bli mer ofria och rabbla kunskap som staten vill då kan jag känna att min misstänksamhet mot makteliten är välgrundad. Tillrättalagd eller rättare sagt död kunskap i en politikers hand är inte kunskap, det är att lära innantill för att bli ofarlig och styrd. Om man som politiker inte vill gynna det levande då sitter man fängslad i Platons grotta och bara ser skuggbilder, man förstår inte att världen är större än så eller rädd för att bli bländad och liten av ljuset utanför grottöppningen. Någon som förklarar det här bättre än vad jag gör här är Jonna Bornemark i sin Det omätbaras renässans. Hon slår på trumman för att vi behöver livas upp och känna det levande som inte har plats i matrisen och ekvationen. För länge sedan och mer enkelt uttryckte Robban Broberg det med att sjunga: Våra framtidsvisioner planeras med vinkel och linjal. Vid elitens bord dikteras olika riktlinjer och ideal. Men när man ska applicera dom på männskor kommer nånting liksom i kläm man glömmer gärna bort att i människornas inre två å två ibland blir fem. Det är just det som för utvecklingen framåt, inte det statliga dokumentet utan att människan är oberäknelig i positiv mening.