Vårdnaden – ett historiskt dokument

Vårdnaden är skriven av Irene Kolare, utgiven av Ekström & Garay 2021

Som bekant är böcker ett billigt och enkelt sätt att resa i tid och rum, uppleva människoöden och platser som vi annars aldrig skulle ha mött. Ta del av andras berättelser ger oss möjlighet att stiga in genom dörren till Narnia och det är magiskt. Vi människor älskar berättelsen och magin i att träda in i den. Om inte skulle så mycket energi lagts på film och böcker, och allt som uppfunnits i dess kölvatten. Vi tar det så för givet, men varför? Varför är egentligen vi så begivna på berättelsen?

I helgen läste jag Vårdnaden av Irene Kolare. Huvudintrigen är vad titeln avslöjar; en vårdnadstvist och mellan två föräldrar står ett en flicka, Irene Kolare, själv och platsen är Mörbylånga på Öland. Jag togs tillbaka till femtiotalet och som den historienörd jag är så är det som att locka barn med godis. Jag har ingen egen upplevelse av femtio- och sextiotalet. Mina minnen börjar sent sjuttiotal, men känner ändå igen tidsandan. Det är mycket igenkänning och platserna tillhör ju Kalmar län, i samma län jag själv levt hela mitt liv i. Såklart har man besökt Skansen i Färjestaden och Mörbylånga. Det är en faktaspäckad roman där författaren har koll på faktiska förhållanden i miljön och ort- och personnamn är inte utbytta; allt är så som författaren minns det. Så såg min första plan med mitt eget manus ut, men jag saknade tålamodet och förmågan att slutföra det som ett historiskt dokument. Jag är för lockad av att brodera ut, utelämna och gå vidare för att klara av en ren självbiografi. Det gick inte. Därför är jag imponerad av det gedigna hantverket Vårdnaden är.

Men det är något som kryper fram inom mig under tiden jag läser. Något mer och större än den här trivsamma igenkänningen av miljön. Är det flickans nära relation till sin pappa? Ja men inte bara. Relationen till fadersgestalten är välbekant. Jag kan identifiera mig med att få instruktioner och fakta och analyser och råd från pappa. Jag visste hur man vallade skidor, orienterade, tränade styrketräning och uppvärmning innan löpning. Jag lärde mig vad andra andningen var, hur man gör sig uthållig när precis allt tar emot, men också hur man räkna matematik och inte minst hur man gör politiska analyser. Politik älskade pappa. Jag vet med andra ord vad Irene Kolare talar om när man som flicka är under sin fars ledning även om hon minns mer ömhet och kärlek än vad jag gör, och den kärleken är med små medel vackert beskriven när fadern delar kunskap om persedelvård, schack, litteratur, skrivandet och mat. Den kyliga relationen till mamman? Den är också igenkänning och beröringspunkt; en mamma som helt enkelt är ointresserad av att vara mamma, som är upptagen i annat, prioriterar annat. Det är sanningen oavsett vad omgivningen och hon själv säger.

Sorgen och längtan kan jag utan att tveka relatera till. Ögonen fuktas när jag förstår hur pappan håller igen i breven till sin dotter. Hur den smärtan måste ha varit outhärdlig för honom, helst fuktas ögonen när författaren beskriver med få ord men ändå starkt hur tomt hur deras tidigare gemensamma hem blev efter skilsmässan. Hur det ekande tyst efter att döttrarna försvunnit till storstaden, till mamman. Den beskrivningen tar, kan jag säga.

Men efter drygt hundra sidor växer något mer fram som är starkast. Det växer tillsammans med faderns kulinariska vägledning och når där i sin kulmen i en insikt hos mig. Det diffusa som växt inom mig under tiden jag läst får kontur. Kapitlet Maten börjar så här: I vårt hem var det inte barnen som skulle bestämma vad vi skulle äta. Det var pappa som bestämde och vi skulle äta det som serverades./…Pappa lärde oss äta det som serverades. Därefter leds läsaren in i olika smakupplevelser, som var viktiga för anknytning och ett sätt att ge och ta kärlek. Det är i det kapitlet det går upp för mig vad jag saknar idag och det är en svår längtan jag bär på inser jag. Jag ska förklara. Det är ganska ordinär mat som exemplifieras, sådan vi åt som barn under kalla krigets årtionden: fläsk och bruna bönor, potatis med skal på, strömming och fiskbullar. Vi åt inte couscous eller drack havremjölk på den tiden, och det kan ju vara en fin sak i utvecklingen; att maten blivit mer internationell, men det är inte maten som är min saknad utan inställningen. Lukterna och smakerna tar mig tillbaka i en tidsmaskin till en tid då det var självklart och inte särskilt okänsligt att förvänta sig saker av barn och unga, förvänta sig att man åt det som serverades; alltså då när vi inte curlade barnen. Inställningen till vad och hur barn skulle äta var ju inte grundad i någon genomtänkt barnuppfostranidé. Det var så vi såg på livet, inte bara på maten, och den livsåskådningen kom till mig bokstavligen i aromen av kokt fisk, där ögonen var det nyttigaste: Pappas grundläggande inställning till mat var att inget skulle förfaras och inget skulle någonsin slängas. Med denna grundton gjorde han allt för att ge nöden ett skimmer av gastronomisk upplevelse. Jag insåg att jag inte alls förskönar min upplevelse av att jag som likt Irene fick lära mig respekten för mat på djupet, respekten för det som står på spisen och för de som fått sätta livet till för att vi skulle bli mätta. Det fanns i tiden. Man levde och andades respekten inte för att man var bättre eller klokare utan för att man hade svält och nöd i gott minne. Tacksamhet, helt enkelt. Föda var inte en billig och oändlig resurs på ICA och det fanns då fortfarande småbrukare, som kunde ta sig tid att rykta korna, och det säger en del tycker jag. Jag läste någonstans att 60% är borta av de som kunde leva på sin liten kött- och mjölkproduktion, men det är säkert fler än så av småbrukare som fått lägga ner. Vårdnaden ger perspektiv. Doften och smaken av vanlig hederlig respekt för det levande är essentiell för vår framtid.

Så en sak till. Vårdnaden beskriver också en tid då föräldraauktoriteten var självklar. Samspelet mellan far och dotter är inte på kompisnivå. Det speglar en djup tillgivenhet, men det är en som leder och en som följer; föräldern är förebilden och vuxenvärlden har inte vikt sig och förlorat sin auktoritet gentemot sociala medier och tevespel. Jag ska inte försköna vår historia, en del saker är bättre nu, men jag tror faktiskt vi förlorat fotfästet inne i teknikens teknikaliteter och börjat tro att vi är maskiner eller att maskinerna ska leda oss, inte människan.

Vårdnaden berättar såklart om en tid då vi inte lyssnade på barnen alls och antog att alla barn hade det bättre hos mamman än hos pappan i en vårdnadstvist. Men faktum är att jag hör väldigt många sådana berättelser idag också. På det sättet är den högaktuell men också ett viktigt historiskt dokument av det som gått förlorat. För även om det inte i alla lägen var bättre förr så kan vi inte förlora kontakten med det som varit för då tappar vi orienteringen framåt. Man måste liksom veta var man är för att kunna hitta rätt riktning, och grundläggande och bestående värden och roller är viktigt för hur vi mår. Det lärde jag mig som barn av min pappa, att orientera med karta. Det är lite av en panisk stress man känner när man tappat bort sig långt ute i ingenstans, och då måste man allra först ta reda på var man är och vart man kom ifrån. Forskningen vill gå framåt för att lösa våra problem med miljö och gängbråk idag. Jag tror vi måste gå tillbaka några steg i vår historia och hämta tillbaka vilka vi är, vilka vi människor faktiskt är. Vi är inte artificiella som smartphones. Vi är kött och blod med smak, upplevelse och alldeles, alldeles levande, mer säger jag inte. Det kräver ett annat inlägg.

I Vårdnaden berörs jag av flickans utsatthet och den oändliga tomhet, som det innebär att plötsligt förlora den som står en närmast. Det beskrivs i en fin balans mellan saklighet och känsla. Läsaren får en så gedigen bakgrund av dotter-far-relationen att det mot slutet inte krävs så mycket förklaringar för att vävas in i känslan av övergivenhet och maktlöshet ett barn känner när den förlorar en förälder på olika sätt och mer än en gång.

Människans djupa fascination för berättelsen grundar sig, tror jag, i att allas liv är en berättelse och vi vill, om inte annat för egen del, veta hur det kommer sluta. Vi vill dela erfarenheter för vi brottas alla med det här livet på den här planeten. Såklart avslöjar jag inte slutet, men jag kan säga så mycket att livet har oftare än vi tror märkliga och lyckliga slut. Jag blir lite undrande när omdömet från recensenter då och då är det motsatta; att det är mer trovärdigt med olyckligt slut. Personligen tycket jag då att man har lite av en destruktiv och negativ syn på livet och det levande då. Även om det tar tid ibland att nå ett lyckligt slut så är det verkligen inte verkligare och trovärdigare med olyckliga slut. Det är helt inte slut då. Med andra ord säger jag som det österländska ordspråket: Är det inte bra, är det inte slut.

Tack Irene Kolare för att du öppnade din magiska dörr till din värld.