Människan och hennes drömmar

Människans historia är i grund och botten en historia om skapelse. Från urtiden träder skapelseberättelserna fram i dunklet, nästan bortglömda idag. I sin helhet kan några litteraturvetare på något universitet dem, vi andra kan bara brottstycken av dem, om något alls, och vi har svårt att placera in dem i tid och rum. Dess tillkomst är höljt i sin dunkel men fördjupar man sig i detta ämne är det svårt att ens intressera sig för något annat, för de tar sig in under huden och vidare in i själen, likt något man glömt bort men återerinrar eller som en återkomst av en kär gammal vän. Varje enskild individ är beroende av sin historia för att inte tappa fotfästet, och mänskligheten av sin. För varje människa, varje folk och hela mänskligheten har sitt rotsystem invävt sina unika berättelser.

Centralt i mänsklighetens berättelse är förverkligande, förverkligande av idéerna och av, ja hela världen. Människan har talat om förverkligande och förverkligat sin världen från allra första början. Förverkligande finns hela tiden i hennes tankar. Ofta något som vi inte ens kan föreställa oss eller tro på, tror människan på och skapar, som genom magi.

Människan kan nå långt utanför sig själv, skapa det hon vill genom att i stort sett vända sig till det, tänka på det, forska omkring det, och sedan magiskt förverkligas detta; som exempelvis skriften eller mobiltelefonen. Det vet ju alla att det var omöjligt för bara femtio år sedan att tänka sig att ringa till någon ute på stan, men det blev verklighet. Allmän rösträtt, djurskydd, flygplan, demokrati, atombomb, mat till alla, disktrasa, hårfön, metoo. Nu har kvinnors frigörelse i Iran fått stöd även av män. Det har vi heller inte trott varit möjligt. 

Allt vi människor gör är uppfinner och skapar nytt. Vi gör det hela tiden. Paradoxalt nog så har vi svårt att tro på de vi i själ och hjärta önskar förverkliga, helst det vi allra helst vill verkar ofta ouppnåeligt. ”Ah det ju bara drömmar och fantasier.”, säger vi och ogillar orealistiska drömmar, helst andras fantasier ruskar vi ibland på huvudet åt. Våra egna vårdar vi, om vi vågar. Vanligare är att vi sänker våra krav allt mer för varje år som går i våra liv. Vi människor behöver uppleva saker för att förstå och tro på dem.

Vissa av oss tycker att man borde vara tacksam och nöjd med det man har. Det är mycket värt att värdera och vara tacksam för det vi har, men det är också smärtsamt att på äldre dagar aldrig ens försökt uppnå en dröm.

Visst är ju givetvis ouppnåeligt. Det hjälper mig varken att affirmera eller tro intensivt på att bli amerikansk president, det kommer aldrig att hända. Ingen vill ryckas med och tro på det mest otroliga eftersom det kan få oss att falla ganska hårt ner i asfalten också. Ni vet hur det är när man inbillat sig något som visar sig inte stämma alls. Åh, det är så svårt att göra den urskillningen mellan det som är mer omöjligt än bara omöjligt.

Ja, det är faktiskt det för jag ska berätta en historia. Jag ska avslöja lite av uppföljaren till Himmel och jord är skilda åt, som har arbetsnamnet: Grenar som bryter förbannelsen. Den handlar om Veronicas mormor Rut och hennes osvikliga tro på att saker och ting kunde bli möjligt.

Men förverkligandeprocessen har ofta sitt pris, det kräver ett offer i förändringens tempel. Det får oss att tvivla på saken, på oss själva till och med kanske men framförallt tvivla på om det är värt besväret. Men tar det emot att vända om så fortsätter vi gå trots tvivlet, för en inre röst vägleder oss om vi lyssnar noga.

Karaktären Rut har den likheten med min mormor Judit att hon föds i slutet av 1800-talet i en statarlänga. Om någon har sett en sådan på film, för statarlängor existerar mest på film nu mer och då oftast i filmer från sjuttiotalet, som filmatiseringen av Ivar Lo:s Godnatt jord. Om man ser den serien på Svt:s Öppet arkiv så kan man försöka tänka bort det fräscha filmen avslöjar, även om den försöker göra en statarlängan sliten. Det var ofta mycket mer skitigt och obehagligt och trångt, utan någon som helst möjlighet till en privat sfär. Man får också föreställa sig stank av råttor och piss. Man får tänka att stataren fick sin lön i natura, alltså i mat, och kunde aldrig spara ihop pengar till att ta sig ur rävsaxen och man var då också helt beroende av goda vitsord för att få förnyat kontrakt eller kontrakt hos någon annan arbetsgivare. Klagade man blev man brännmärkt. Samhällets skyddsnät, vi är vana vid, existerade inte alls. Det fanns inga subventionerade studielån, att ens studera vidare efter förhoppningsvis sju år i folkskola var inte bara otänkbart ur samhällsordningsperspektiv utan helt enkelt också omöjligt. Mormor sa alltid ”Är man slagen till slant blir man aldrig en krona.”. Det satt så djupt att det inte gick ur henne, trots att hon på sätt och vis blev en krona.

Varje år flyttade statarna. De hade bara ettårskontrakt. De fick inte vara kvar ifall de blev sjuka, gravida eller skadade. Då blev det gatan eller fattighuset. Det fanns ingen sjukpenning, som sagt. Att ens tro att man kunde få ett annat liv än det man var född till var inte bara att förhäva sig eller bli stigmatiserad av sina gelikar som högfärdig eller galen och utfryst, det var också enligt kyrkan en stor synd som kunde straffa sig. Att stå emot det sociala trycket var lika svårt då som nu. Så även om man skulle få möjligheten till ett bättre liv kanske man inte tog den i hopp om att slippa hamna i helvetet. Idag kan det tyckas märkligt att vi lät kyrkan styra oss så, men vi styrs hela tiden i alla tider av vårt sociala sammanhang. Det förändras aldrig, det är bara de sociala sammanhangen som förändras. Nu är sociala medier vår religion och vetenskapen något vi tror på relativt blint och för att inte verka som en idiot, och man ska helst inte tro att man är något nu heller.

Men romanfiguren Rut har en dröm likt Judit hade: ett eget hem, att ha ett eget stort kök. Ett rent hem. Ett rent kök. Kök med nya golvplankor och en stor spis. Utrymme att baka många limpor i. Utrymme. så alla barn slapp sitta på varandra och kanske också kunna hitta en privat vrå. Den är så stark den drömmen att den mer eller mindre styr henne, mot hennes vilja.

Rut tror på sin Herre och har med sig sin bibel när hon en dag flyttar från statarlängan i hopp om ett bättre liv. Hon har en plan men ingen, förutom hennes far, tror på henne. Hon är bara en ung kvinna. Vad kan hon klara av på egen hand? Inget, det kommer aldrig att gå. Vilka ”stolleprov”, det var dåtidens epitet för ageranden utanför ramarna. Men hon framhärdar, även om hon blir tvungen att offra något, det finns alltid ett pris för ett bättre och bekvämare liv, och det gör att hon tvekar, tvekar om det är värt offret och det gör hon ända till livets slut. Hon lyckas bryta fattigdomens förbannelse men det har ett kanske för högt pris. Det som varit helt omöjligt att ens föreställa sig blir verklighet. Hennes alldeles egna kök är lika stort som både rum och kök varit i statarlängan. Hon har så mycket utrymme att hon inte vet var hon ska lägga saker. Hon växer långsamt in i sin dröm, i sitt kök, och blir ett med det men det offer hon var tvungen att göra förvandlas långsamt till ett hjärnspöke, som aldrig lämnar henne. Det slutar lyckligt men jag berättar inte hur.

Som kärringen mot strömmen gick mormor; trots hån, trots fördömanden, trots offren hon behövde göra, ändå höll hon fast vid sin dröm. Jag har många gånger funderat på vad mer exakt det var som gjorde att hon fortsatte. Hon dog innan jag blev så mogen att jag fick sådana funderingar så jag har aldrig kunnat fråga henne hur hon kände när hon förstod att det där fullkomligt omöjliga hade blivit möjligt, förmodligen overkligt till en början, innan det sjunkit in; att grisen man slaktade till jul var hennes egen och hon kunde äta hela grisen om hon velat, att trädgården var så stor att hon kunde odla till självhushåll, att hon knappt behövde städa köket för det var så rent, att hunger var ett minne blott, att hon slapp mjölka till sig outhärdlig armvärk fyra gånger varje dag, sju dagar i veckan. Att råttlukten bytts ut mot lavendel och såpa. Att hon kunde dricka sitt kaffe hur länge hon ville i ett stort och rent kök. Livet har då och då så vackra, oväntade och outgrundliga lyckliga slut. Vi behöver återerövra vår tro på människans förmåga. Vi är förändrande, skapande varelser i grunden. Vi har kanske inte så mycket makt över våra liv som vi inbillar oss, men vi har makten över våra tankar och det är ingen dålig början.