De mänskligas renässans

I ordet utveckling, naket och utan några förtydligande tillägg, ligger det något positivt. Det finns något betryggande i det ordet. Det bär med sig tillit och förtröstan. Bara något utvecklas eller är under utveckling så signalerar den etiketten en garanti för att det kommer att bli bättre. Det kommer bli bra.

Vi föreställer oss att vi i vår historia likt en väg med börjar i en mörk tid till men som slutar i en ljus; en berättelse med ett lyckligt slut. Vi tittar tillbaka och ler när vi ser den första datorn, för att sedan kika ner i vår smartphone. Kanske mest för att vi har lärt oss att se på historiens utveckling så, och just i vår tid har det i mångt och mycket blivit bättre. Ja, faktiskt så mycket bättre att vi inte ens föreställa oss, ännu mindre klara av att leva, en dag i Stockholms fattigkvarter för hundra år sedan. Smuts, ohyra, stank och skämd mat. Kallt, dragigt och utan rinnande vatten eller centralvärme. Så levde större delen av befolkningen men gör inte längre. Förändring är som magi och det kan få oss att tro att vi nu står på toppen av mänsklighetens utvecklingspotential. Men det har funnits stabilare och på andra sätt avancerade civilisationer än vår. Vår tid kanske inte är bättre eller sämre heller för den delen, den är bara annorlunda.

Som bekant så har ju heller inte utvecklingen endast gynnat oss. Det rapporterar nyheterna om varje dag och skapar ett vardagligt inslag i vår vardag, men mer likt ett krig i ett annat land som inte berör oss är klimatförändringar, förgiftningar av vår värld, massdöd i växt- och djurriket och energibrist. En del blir till och med klimatförnekare. Förstörelsen finns inte. Det som händer händer inte.

Några av oss andra, som jag själv, hoppas att ny teknik ska rädda oss ur vårt predikament. För det är ju vi människor som behöver räddas; inte världen eller naturen eller klimatet. Naturen räddar alltid sig själv och har gått under många gånger tidigare för att sedan återuppstå. Vi människor har inte den förmågan, och det finns kanske inte någon frälsare som räddar oss. Inte ens en teknisk sådan.

Men om vi ponerar att ny teknik faktiskt kan rädda oss från konsekvenserna av gammal teknik, betyder det då att vi inte behöver förändra oss eller vår livsstil? Ja, i stort sett. Vi kan köra på som vanligt. Men är inte det att göra om samma misstag som tidigare? Alltifrån industrialiseringens början så har vi drömt om att tekniken ska rädda oss på olika sätt, men hur var det nu? Sa jag inte nyss att det är just den tekniska utvecklingen som gjort att vi hamnat här?

Tekniken, maskinen och industrin har lyft oss ur armodet och in i ett veritabelt slöseri med jordens resurser. Nu är det hit men inte längre. Resurserna är inte oändliga. Vi kan inte fortsätta riva ut och byta ut kök, telefoner och vinterjackor vart och vartannat år. Köpa kläder som skapar förgiftade träsk i andra länder än vårt eget, träsk som små barn leker i och förgiftas och dör innan de hunnit nå vuxen ålder. Eller köpa prylar på nätet vars transporter sölar ner vår livsmiljö, prylar vi skickar tillbaka stup i kvarten så utsläppen fördubblas. Eller producera överskott av mat som slängs, slängs i containrar medan barn svälter både i när och fjärran. 

Den genomsnittliga befolkningen är medveten om att det här inte är någon rimlig livsstil, men vi har svårt att släppa taget om den och skåda faktum i vitögat så att säga. Det är mänskligt att blunda när vi inte vet vad vi ska göra åt det. Även Greta Thunberg verkar ge upp. Även om hon försöker ta sig fram på det mest energisnåla sätt så är det svårt att lägga ifrån sig telefonen eller sluta köra bil eller sluta tvätta tvätten i tvättmaskin. Vi är i ett svårt mycket svårt dilemma skulle jag vilja säga. Vad ska vi göra?

Ofta beskrivs människan som ett skadedjur på den här planeten, helst i samband med miljöfrågan. Människans oberäkneliga natur och ansvarslöshet är oförlåtliga brister och roten till allt ont. Vore vi maskiner och gjorde som var programmerade skulle allt bli bra. Vi människor är inga maskiner. Vi är skapande varelser som försöker överleva på den här jorden och vi saknar perspektiv; vi kan inte förutse vad våra uppfinningar får för konsekvenser. Att fossila bränslen inte skulle vara bra för oss var svårt att sia om eller se. Men ju mer vi skapar i vår yttervärlden utan att förändra vår innervärld, desto större blir problemen. För faktum är att vi verkar göra om samma misstag om och om igen. Att förändra och förbättra genom att använda samma strategi om och om igen, det vill säga tekniken, industrin och utveckling i positiv bemärkelse. Löftet.

Vår yttervärld är den vi agerar i men det är också den vi skapar. I sitt inre skapar människan världen för att hon är en skapande varelse. Med utmaningarna kommer förändringarna och väcker människans kreativitet. Ja, men tänker du kanske, det är väl det man menar med att ny teknik ska rädda gammal skadlig. Nej, inte bara. Jag tror mänskligheten behöver hitta tillbaka till sig själva. Inte pungent nödvändigtvis, alltså inte Rousseau ”tillbaka till naturen”. Jag tror vi behöver börja räkna med oss som människor; oberäkneliga och levande. Ungefär det Jonna Bornemark säger i sin Det omätbaras renässans, vi har skapat ett omänskligt samhälle där människan inte längre passar in.

Människan behöver en ny roll, sin alldeles egna personliga roll. I varje steg vi tar i vårt liv, varje människa vi möter ligger en utmaning. Den att hitta vår plats, vår egen mening med vår existens. Det låter kanske flummigt men det är i sin utvecklingspotential ett avgörande steg mot mänsklighetens fortsatta existens, tror jag. Hittar vi inte oss själva och reclaim the streets, så att säga, återtar makten över vår roll som människa, kommer vi vara slavar under tiden, maskinen och kommersen.

Har vi tid med sånt tjafs när vi har så mycket andra måsten så vi somnar innan huvudet möter kudden?

Tid. Tid. Tid. Det är ju själva livet, den tid vi har här. Antingen tycker vi inte vi har tid med oss själva, för vi har så mycket annat för oss, så många andra som behöver oss. Eller så går allt så snabbt att vi inte hinner med och vi får ångest för det.

Tid. Tid att ta sig an den egna rösten kan tänkas vara lite överkurs och lyxig sysselsättning också, när jorden brinner. Men vi har den tiden. Vårt liv. Vår vardag. Det vi går igenom på en högst vardaglig nivå är det vi behöver. De vi möter, det som kommer i vår väg. Det är ledtrådarna till det som är verklig mening. Det är sällan vi pratar om vardagen. Vi har fullt upp med världsproblemen, det är som om också att vi delat upp personlig utveckling och liv i skilda delar, som om de inte hör ihop. Det finns kurser och åsikter i ämnet i uppsjö, och vara selektiv i det är ju givetvis upp till var och en. Men det är i första hand vardagen, den grå och verkliga vardagen som är det som är utmaningen med stort U.

 Vår inre utveckling är vart fall minst lika viktig som den yttre, om vi ens kan skilja mellan yttre och inre. Det vi skapar i vårt inre är ju det vi tillslut skapar i vårt yttre. Våra tankar är ju det som förverkligas förr eller senare. Därför är det viktigt vad vi tänker om oss själv och vår värld och den värld vi tillhör.

Jag skriver utvecklingsromanen för att det är så viktigt. Det är den värsta utmaningen för människan, att leva och levererar ständiga skrämmande, lyckliga, svåra och intressanta berättelser. För att det är så svårt söker vi lindring. Det är sådant som lär oss mer än vi kan ana och se oss större än vi kan ana. Att psykisk ohälsa ökar lavinartat beror på att vi tappat bort meningen med livet. Så snart människan har en roll så står hon ut med det svåra. Det gäller att hitta, skapa och finna sin roll. 

Det är ingen utopi. Vi har makten över våra liv. Beroende med vilka kort vi föds med på hand så får vi spela med dem. Man hittar inga hjältar här. Det är inte hjältarnas väg, det är förlorarnas väg. För jag tror att det bara är så vi finner verklig mening. Vi kan göra mycket som fyller oss: arbete, barn, fritid, hobby. Allt kan fylla oss en tid men förr eller senare så genomgår varje människa någon slags kris då frågorna kommer, som handlar om vad vi faktiskt gör här. Om inte hela världen kantrar så kantrar förr eller senare vår egen båt, och då behöver vi svar som vi aldrig kommer hitta i vår yttervärld. Det är i vårt inre hemligheterna och svaren på världens utmaningar finns.